Just nu känns livet bara skit. När allt bara kommer över en och inget känns bra. Jag känner mig så bortglömd och så dålig, duger inte till något. Det känns som ingen vill ha något med mig att göra överhuvetaget.. Jag är bara något överflödigt som ingen vill ha. Jag har varit pigg och glad hela veckan, men när jag väl satt mig ner och tagit det lugnt ett tag så kommer det en våg med allt. Man har liksom skjutit det framför sig och man har sparat ihop allt till en hög med skit. Och man får ju tillbaka det, nån gång.

Ikväll reagera jag på mamma & pappa bryr sig om helt fel saker. Dom bryr sig väldigt mycket, ibland för mycket och jag försöker säga ifrån och förklara att jag vill kunna klara av saker själv. Vissa saker kan dom bara inte låta gå förbi och sen när man står där själv så vet man inte hur det är, eller hur man ska göra för att klara av det. Men jag reagerar på att dom inte kommer ihåg saker jag sagt, flera gånger tillomed. Jag har förklarat det flera gånger, men det verkar inte som dom lyssnar. Jag är det enda barnet dom har, varför kan dom inte lyssna på mig och ta in vad jag säger? Det kan väl inte vara så komplicerat...