Dagen blev inte så bra som jag hade hoppats på.
Men den blev heller inte dålig, så jag ska inte klaga. Det sämsta med dagen var att jag torska på naturkunskapsprovet - igen. Kemi är verkligen inte min grej. Så blir två omprov om nån torsdag eller nåt.

Något som heller inte är så bra att jag gör allt som jag inte ska göra. Jag sitter förstås med ett arbete som ska vara klar imorgon.. Varför blir det alltid så för?! Jag blir gaalen på mig själv. Men jag tror jag tänker för mycket. På allt utom skolan. På att jag tror det betydde nåt, det som hände mellan oss. Sen att det andra som hände - det skulle inte ha hänt! Då skulle det inte varit såhär. Jag blev vek av det. Vi skulle kunnat fortsatt att bygga upp något fint. Nu vet jag inte hur jag ska bete mig. Jag som annars är så självsäker och tar alla chanser jag får. Nu vågar jag inte. Hoppas ändå att chansen finns där och att vi hittar varandra till slut, när din värsta sorg är över... Jag skulle så gärna vilja säga allt det här till personen, att jag kan vänta. Ta den tid du behöver för jag tänker vänta så länge som behövs.

(Var bara tvungen att skriva av mig lite utav mina tankar, även om det nog bara är jag som förstår dom ^^ Kanske Tobbe, kanske ingen.)