Det känns lite jobbigt just nu.
Det är vilken sekund som helst ifrån att det börjar strömma tårar på mina kinder. Jag vill så gärna hjälpa till och ställa allt till rätta, men jag kan inte. Jag har inte träffat dig på år och dar och du är säkert en ny person än den jag träffa sist, men ändå så betyder du. Jag kan förstå hur det skulle vara om det var min egna pappa som låg där på akuten.. Jag har ett hum om det efter att min pappa blev sjuk, av nästan samma sak. Ens förälder/ar är ens stora trygghet i livet och när man är i den här åldern ska inte de ligga inne på akuten. Åh, jag vill bara att allt ska lösa sig! Det är det enda jag vill..

Nu har jag fått skrivit av mig och nu känns det lite bättre. Hoppas hoppas på det bästa nu...